Efter en tid med diabetes och när jag började närma mig 50 så gick jag upp i vikt så jag började i slutet av 2006 att jobba för att gå ner i vikt samtidigt som jag jobbade lite extra med att hjälpa andra med just att gå ner i vikt. Jag gick ner 10 kg på 7 veckor och 18 kg på 6 månader. Jag jobbade ganska mycket på oregelbundna tider och om jag någon gång sjönk väldigt lågt i blodsocker så var det inte som det är idag, När man sjunker väldigt lågt så kan man hamna i en drömvärld med massa konstiga saker men det tillståndet man befinner sig i beror aldrig på att man ligger för lågt enligt drömvärlden. jag kan hamna i den här världen nu också även om det inte händer ofta men nu vet jag alltid att jag måste ta druvsocker.

Den här dagen när jag hade avslutat ett arbete i Bromma och hade inte klart för mig att jag borde minska insulinet när jag gått ner 18 kg och hade 10 mil att köra hem, jag vet efteråt att jag var väldigt konstig innan jag körde iväg och det har också en annan person märkt.

Efter någon mil föll jag nästan i koma. Jag hade nog kört minst 1 mil medvetslös men mitt minne har ju alltid fungera så att när jag är i stort sett medvetslös oavsett om det är lågt insulin eller i min ungdom p.g.a. fylla så har jag ändå minnen. Jag har bl.a. minne av att jag kört in med höger sida på ett lastbilsflak när jag låg i omkörningsfilen.

Efter en tid när jag började vakna upp mellan Bro och Bålsta på vänster sida på motorvägen. Först la jag märke till flera larviga handdukar som hängde över ratt och passagerarsidan, det var krockkuddarna. allt i bilen hade farit runt i bilen och det låg saker under pedalerna. Det var flera bilar runt om och ganska mycket folk. Dörren på förarsidan som nästan var bortsliten och öppen och då såg jag att bilgolvet låg jäms motorvägen eftersom framhjulet på förarsidan var bortslitet. En kvinna som hade legat bakom mig sa att jag hade kört i 140 km/tim in i mittenräcket, jag hade slitit bort mellan 50-100 m mitträcke och bilen var totalförstörd.

Ambulansen kom och hämtade mig fastspänd på bräda genom passagerarsidan och jag sa då att jag hade diabetes, innan jag kommit helt ur bilen hade en person tagit blodprov på mig och sa att jag hade 0,1 d.v.s. jag var väl nästan död.

Efter att ha legat ett dygn på Enköping lasarett och gjort massa olika undersökningar och tester fick jag höra från flera personer något som jag aldrig hör på sjukhus tidigare.

"Vi kan konstatera att du har haft skyddsänglar med dig".

Det som hade hänt med mig var att jag fått en blodutgjutning under vänster lillfingernagel, stort som ett knappnålshuvud.

I närheten av den här händelsen fick Monika två stora tumörer i äggledarna och livmoder samt att min pappa dog väldigt hastigt, allt kan hända så hastigt så då tyckte Monika och jag som varit förlovade i 30 år att det var dags att vi gifte oss.