En av mina barndomsvänner Eva bodde på andra sidan av "Stora stenen". hon var mycket yngre än mig, 10 dagar, men hon har väl alltid varit lite mammig trotts att hon inte var äldsta syskon. Vi byggde en grankoja ungefär där stora stenen (bilden längre ner på sidan) är tagen och hon var mamma och skulle laga mat, vi hade någon yngre kompis som var med och var barn, hon hade lärt sig av sin pappa att det fanns långsmala blad som växte där på marken som man kunde äta, så vi andra skulle gå ut och plocka dem medan hon förberedde det andra till maten sedan när hon lagat maten serverade hon oss bladen på små tallrikar.

När jag gick på dagis jobbade min mamma som telefonist på Ernst Nilsson Volvo i Alvik som låg på höger sida om stora vägen om man kör mot stan, upp på sidorampen. Jag cyklade dit som 5 åring vilket idag är väldigt svårt att förstå, dels är det väldigt lång från där vi bodde i Råcksta och sedan måste man korsa stora vägen på slutet, fast det var inte alls så mycket trafik på den tiden.

Jag hjälpte min mamma att koppla linjerna i rätt hål och även med rörposten som kom smällande ner i en behållare. när jag skulle gå kom chefen in och gav mig ett litet brunt lönekuvert. det låg 1 krona i den, min första krona jag tjänat, synd att jag inte sparade den.

I min familj hade jag pappa Karl som var Taxiägare, min mamma Nora som var konstnär, min storasyster Yvonne 8 1/2 år äldre än mig och min storebror Kent som var nästan 7 år äldre.

Min storasyster hade astma och låg ofta på sjukhus men vi cyklade ofta till Ängbybadet tidigt på morgonen eftersom vi kände badvakten där "BadPelle" som var granne med våran farmor och farfar på Islandstorget. så jag lärde mig och simma vid 5 års ålder.

En väldigt tidig morgon när jag var med honom ute på bryggan och tog morgontemperaturen som de alltid satte upp på ingången till alla badgästerna mätte han 24 C. Det skriver jag aldrig, sa han, då kommer det så mycket badgäster att man inte kan gå på stranden, han skrev ner temperaturen lite.

Annars var det så att jag aldrig fick vara med min bror ute, hans kompisar fick jag vara med ute men inte när han var med utom 1 gång, det var när jag hade en kompis som hade en storebror som var kompis med min bror. En dag sa de att de skulle cykla till Hässelbybadet, då sa min bror att vi inte fick följa med, men då sa min kompis bror "det är klart att de ska med" jag har faktiskt några minnesbilder från den dagen på stranden fast jag inte var gammal.

I övrigt var det så hos oss som växte upp runt "STORA STENEN" på bilden att vi var mycket i naturen, hade ofta med oss lösa hundar och alla åldrar och kön var välkomna som på bilden.

Min första tjej kommer jag inte ihåg vad hon hette, jag var nog 5 år då och det var Kicki som hade tagit mig till henne på gården/baksidan till Gudmundrågatan 8 eller om det var 10. Hon hade nämligen låst sig ute och jag tror även att det var så att hon hade ett lilla syskon som låg där inne och Kicki visste ju att jag alltid brukade ta mig in överallt.

Det var ett fönster som var öppet till henne på andra våningen så jag kunde klättra upp för stuprännan och ta mig in och låsa upp. Det som jag minns speciellt efteråt var att vi gick runt lyktstolpen på parkvägen hemma hos oss i olika riktningar och ena armen höll i stolpen, varje gång vi möttes så pussades vi. Sedan när jag började i första klass när jag var 6 år fanns hon inte där men kom in i våran klass senare, men efter en tid försvann hon, vet inte vart, tror hon flyttade.

Öv.v. Blomman, Leif (Evas lillebror), Leif. Ne.rad. Ewa, Pia (Evas lillasyster), Agneta, ? (Leifs lillasyster), Johan (Agnetas lillebror)

Några tidiga händelser i mitt liv som jag minns väldigt väl. Kicki, som jag pratat med en gång för inte så länge sedan, vill väl inte riktigt känna igen det men hon var alltid ute efter mig när vi var små. En sak som Karin och jag brukade skoja om efteråt var när vi stod utanför Kickis tomt och var väl ungefär lika gamla som på bilden i fotogalleriet när Kicki och jag står där, så säger Karin plötsligt till Kicki "du får inte tycka om Claes". Då sprang Kicki skrikande och gråtande hem "mamma, mamma, Karin säger att jag inte får tycka om Claes". Hon brukade säga att vi skulle gifta oss när vi blev stora man jag sa att jag inte ville det, då sa hon att "jag kanske blir jättesnygg när jag blir stor",. Jag tyckte att det här höll på hur länge som helst men så här efteråt så vet jag att det slutade innan jag var 10 år för då, när vi tältade började hon nog intressera sig för Blomman.

Det finns väl enstaka saker som Eva vill kännas vid att hon har gjort som liten men jag minns tydligt att det var hon. Som när vi var några väldigt små ungar, som var på andra sidan vägen ganska nära där Eva bodde, alldeles vid stängslet till Beckomberga sjukhus och hade fått för oss att vi skulle skoja mad att lifta. Det var ju ingen som stannade för så små ungar och vi skulle gå därifrån, men Eva och en till kompis släpade efter. Då hör vi plötslig ett tjut och när vi vänder oss om så har de liftat en gång till och en bil stannade och öppnade passagerardörren åt dem. Leif (Evas lillebror) och jag hade ibland nickövningar med fotboll med deras pappa utanför deras tomt, 

Jag minns tydligt pappans röst och vad han sa. Vi var ofta vid gungorna nedanför skogen vid branta backen. När Eva gungade ganska häftigt en dag och däcket höll på tippa runt så höll Eva på att slå sig rejält och skrek till. När någon frågade vad hon gjorde så skulle hon visa vad hon höll på att göra men den här gången gjorde hon det, ramlade av och slog sig rejält. Eller när Eva som hade långt hår under en tid när hon var liten. En dag när hon klippt sig kort och kom hem till mig med en kompis och ringde på för att visa upp sig, men hon ville inte visa hur kort hon klippt sig så när jag tittade ur genom ett fönster en våning upp så hade hon gömt huvudet under jackan på kompisens baksida. När kompisen flyttade sig åt sidan så skuttade hon efter.

Evas katt på deras baksida

En kompis jag hade ett tag och jag var ute och knackade dörr för att försöka samla ihop glasspritflaskor för att panta på systembolaget som man kunde göra på den tiden. Vi hade en tvillingbarnvagn med oss eftersom han hade småsyskon som var tvillingar, det gick ganska bra men när vi kom till ett hus, det var de som bodde mittemot Eva, så öppnade ett medelålders par, jag tror inte de hade några barn, och när de hörde att vi samlade tomflaskor sa han, "kom med här" så ledde han oss ner i en mörk källare, (man kan idag undra om man verkligen ska följa med så) och så öppnade han en garderob där och det fanns tomflaskor ända upp till taket, tvillingbarnvagnen räckte helt plötsligt inte till så vi fick gå fram och tillbaka flera gånger.

Jag var ju väldigt stor djurvän även om jag kanske alltid visade det så tydligt för mina kompisar när jag var liten, och visst gjorde jag en del dumma saker också på en del vänners initiativ. En dag fick vi för oss att vi skulle klättra upp på tallkronan och undersöka kråkboet, och då menar jag den som ligger allra högst upp ovanpå kronan, finns det någon som kan förstå hur svårt det är att komma allra högst upp på de svaga grenarna i tallkronan. Vi hade tagit på oss cyklop för att de inte skulle picka ögonen på oss, till slut var det väl bara jag som kom upp, men jag kom upp och efteråt kom det en man som bodde intill skogen och tackade oss, han hade sett vad vi gjort sa han, han trodde väl att jag hade kastat ut äggen.

Jag har ju när jag blivit äldre ofta fått höra om min hörsel och syn. Min syn fick jag ju höra om redan på mitt första jobb som bagare, och kunde läsa recepten som satt en bit borta på väggen, många har också varit irriterade hur det kommer sig att jag inte har glasögon fast jag är över 60 år. Men min hörsel började jag höra om mest när vi jobbade på stora kontorslandskap, och jag kunde höra vad de sa om mig eller andra saker som jag inte skulle höra, tvärs över kontorslandskapet trotts att det var andra som pratade emellan. det var nästan så att de började undra om jag inte kopplat en mick under skrivborden kopplat till min handsfree.

När jag minns tillbaka på när jag var liten så var det nog så också med bl.a.. kompisar på håll att jag kunde höra en del saker som egentligen inte var ämnat för mig, men jag tyckte inte det var något konstigt då.

I lågstadiet fick jag något i halsen så att jag plötsligt knappt kunde andas, Jag var 8 år och minns att min pappa fick bära in mig i famnen i sjukhuset för jag kunde inte stå eller sitta men jag kom snabbt in på ett rum. Läkarna tittade först om jag hade ett fiskben eller något sådant men kom sedan fram till att jag hade en utväxt av en köttbit som var lika stort som ett körsbär.

De gjorde ett hål i halsen och satte in ett rör så jag kunde andas sedan fick jag vara kvar ett bra tag. Har idag hört vad de kallar den sjukdomen men kommer inte ihåg det men läkarna på öron näsa hals säger att man idag vaccinerar mot det. När jag till slut kom hem den sommaren hade jag ett plåster på halsen och jag kunde inte prata utan att hålla med ett par fingrar på plåstret, Det ärret är fortfarande väldigt tydligt.